Text

Analysbrevet 25 augusti 2014

1. Nytt & nedlagt
2. Svenska tidningen som blivit en sedelpress 
3. Condé Nast storsäljer för 100 miljoner dollar
4. Dagstidningarna som knoppar av tv-bolagen
5. Höjer priset i olika rika bostadsområden
6. Rodale startar om sin första tidskrift 
7. Stor bloggaffär när största nätverket köper konkurrenten
8. Usel sommar för brittiska dagstidningar
9. Värdet sjönk på lyxmagasinet från 150 till 60 miljoner dollar
10. Höstens smartaste tidskrifts-idé!

Prenumerera på Analysbrevet (1950 kr/år) här

Text

Analysbrevet 18 augusti 2014

1. Nytt & nedlagt
2. Aller storköper content marketing-byrå
3. Aller och Affärsvärlden skrotar, startar upp och integrerear
4. Sanoma säljer Playboy
5. Uppåt för brittiska tidskrifter
6. Retrokändisar ska rädda skvallertidningarna
7. Frågesport gav annonsrekord
8. Conde Nast säljer Lucky
9. Amerikanskt Hemnet ska bli “medieföretag”
10. Forbes såldes till slut - till överpris

Prenumerera på Analysbrevet (1950 kr/år) här

Text

Här är världens 30 största medieföretag

Internationella mediebyrån Zenith Optimedia har tagit fram en lista på världens 30 största medieföretag. Jag skrev i Analysbrevet i våras om denna lista och kompletterade med några rader om varje företag.

1. Google. Behöver ej närmare presentation.
2. Direct TV. Amerikanskt tv-bolag som distribuerar sattelittv i USA och Sydamerika.
3. Walt Disney Company. Tv-kanaler, böcker, musik, nöjesparker - portföljen är bred.
4. 21st Century. Knoppades 2013 av från News Corp. Äger framförallt tv- och film-bolag, som Fox men även svenska Metronome.
5. Comcast. Kabel-tv- och telefon-operatör i USA och äger NBC.
6. Time Warner. Äger tv- och film-företag som Warner Bros och HBO men även tidskrifter.
7. Cox Enterprise. Största privatägda medieföretaget. Äger tv och bredbandsbolag i USA.
8. BSkyB. Största brittiska med Murdoch som ägare. Satellit-tv, betal-tv och bredband.
9. Bertelsmann. Tyskt som framförallt äger bokförlaget Penguin Random House, tv-giganten RTL Group och tidskriftskoncernen Grüner + Jahr.
10. CBS Corporation. Amerikanskt tv-bolag men till skillnad mot andra på listan: utan distribution
11. Viacom. Amerikansk tv-bolag som knoppades av från CBS 2005.
12. News Corporation. Murdochs bolag, som framförallt äger dagstidningar.
13. Advance Publications. Ägarbolaget bakom magasinförlaget Conde Nast, en handfull stora dagstidningar och andra medieföretag.
14. Vivendi. Franskt medieföretag med musik (Universal), tv (Canal+) och mobiltelefoni i portföljen.
15. Clear Channel Communications. Amerikanskt företag som tjänar sina pengar på radiokanaler och utomhusreklam.
16. Asahi Shimbun Company. Japans största dagstidningskoncern vars största tidning har en daglig upplaga dryg 10 miljoner exemplar.
17. Gannett. Amerikansk dagstidningsägare med 90 dagstidningar, 1000 veckotidningar och 23 dagstidningar.
18. Yomiuri Shimbun Holdings. Ger ut världens största dagstidning med samma namn: 13,5 miljoner exemplar per dag.
19. Yahoo! Amerikansk internetportal
20. Globo. Brasiliansk mediekoncern med dagstidningar och tv som huvudsakliga intäkter.
21. Fuji Media. Japans största tv-ägare med tv-kanaler och tv-produktion.
22. Discovery Communications. Amerikanskt tv-nätverk med bl a Discovery och Animal Planet i portföljen.
23. CCTV. Kinas stats-tv med 45 olika kanaler.
24. Facebook. Amerikanskt socialt media.
25. Axel Springer. Tysk tidskriftskoncern som gör förvärv och investeringar i teknik och internet.
26. Hearst Corporation. Amerikanskt medieföretag som framförallt tjänar pengar på tidskrifter men även tv och dagstidingar.
27. Mediaset. Berlusconis italienska medieföretag med allt från tv till bokförlag och tidskrifter
28. Baidu. Kinas twitter.
29. Microsoft. På listan framförallt för att man äger MSN.
30. JCDecaux. Franskt medieföretag som framförallt är kända för sin utomhusannonsering.

(Urvalet från Zentith Optimedia har gjorts utifrån att företagens intäkter från annonsörer men även andra intäkter som abonnemang, prenumerationer och lösnummerköp.)

Text

Segulah köper Mitti-tidningarna

Dagens mediebomb var att riskkapitalbolaget Segulah köper Mitti-tidningarna från krisande Stampen. Mitti-tidningarna är en samling gratistidningar och köptes av Stampen 2008 för 600 Mkr. Prislappen vid försäljningen nu sex år senare sägs vara drygt 300 Mkr men - enligt Martin Jönsson som sett prospektet från Hjalmarsson & Partner - ville Stampen ha 650 Mkr.

Att investmentbolag eller riskkapitalbolag köper media har blivit allt vanligare i USA men ännu rätt ovanligt i Sverige, det närmaste är väl Proventus (som är mer långsiktiga och främst förvaltar egna pengar) som hjälpte Bonnier att via en finsk rockad få kontroll över TV4. Ett annat case är Ratos (också ett investmentbolag, men med kortare investeringshorisont än Proventus) som köpte SF Bio förra året.

Så frågan är, varför köper ett riskkapitalbolag ett medieföretag? Här är några skäl:

Pris. Medieföretag har krisstämpel och värderas väldigt lågt. Mitti-tidningarna omsatte 320 Mkr i senaste bokslutet och gjorde en vinst på 70 Mkr. Det är 1 gånger omsättningen eller ett p/e-tal strax under 5. Jämför med t ex nynoterade Com Hem som hade det p/e på 20.

Kassaflöde. Trots kris för mediebranschen har de flesta medieföretag positiva kassaflöden. Jämför t ex Helsingborgs Dagblad som nyss såldes till Bonniers Sydsvenskan som hade ett positivt kassaflöde på 22 Mkr och en soliditet på 72%. Dessutom har tidningar och tidskrifter stora förskottsinbetalningar från prenumeranter som betalar kommande årets prenumeration i förskott.

Återkommande intäkter. Medieföretag har två huvudintäkter: upplaga och annons. Båda minskar men i hyfsat förutsägbar takt. Båda intäktsströmmarna är dessutom återkommande år efter år och många tidningar tappar bara runt 10-30% av sina kunder varje år.

Rationalisering. Sparpaketen har haglat tätt de senaste åren och att säg upp redaktionell personal (Stampen, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter) eller lägga ut produktion på tredjepart (Metro, Stampen) har gjorts utan att tidningarnas intäkter sjunkit i samma takt. Det finns på pappret alltså möjligheter - om än kanske kortsiktiga - för en ny ägare att rationalisera och samordna t ex sälj och redaktioner på Mitti-tidningarna.

Digitalisering. Här finns fortfarande mycket kvar att göra. Både digitala intäkter och läsare har inte kommit till dagstidningarna i samma takt som för andra uppstickare, allt från nya annonskonkurrenter som Google och Facebook till redaktionella sajter som Huffington Post och Buzzfeed. Mitti saknar även andra intäkter än annons (t ex saknas radannonssajter, botjänster eller andra tjänster) men här finns en hyfsad potential i att skapa nya intäkter - även om inte riskkapitalbolag är kända för att investera i att bygga upp nya produkter, det är andra sorters investerare mer intresserade av.

Möjlighet att äntra nya marknader. Stampen och de flesta andra svenska medieföretag saknar kapital för att gå in på nya marknader. Det medieföretag som sticker ut är Schibsted som med kapital (de är noterade på norska börsen) och en framgångsrik förvärvsstrategi (köp 25% med option att öka till helägande) växt på nya marknader i såväl Europa som Sydamerika och Asien. Det är inte klockrent att se hur Mitti:s koncept kan exporteras, gratistidningsvågen är död i nästan hela västvärlden med Sydamerika som undantag (och här är t ex Metro redan väletablerade). Men norska lokaltidningsmarknaden darrar just nu, flera mediekoncerner sparar och konsoliderar (t ex Amedia) och även den finska och den danska marknaden är under förändringstryck. Där saknas Mitti-konceptet med hemutdelade, mikrolokala veckotidningar. Med Segulahs kapital kan Mitti växa till en skandinavisk koncern.

Omstrukturera. Den klassiska riskkapitalmodellen är att “köpa bolag, göra något och sälja dem, enkelt uttryckt”, som Mittis nya ordförande Joachim Berner säger här. Frågan är vad Segulah ska göra något åt, vilket även mediekonsulten Anders Malmsten undrade. Det är svårt att se någon omedelbar omstrukturering, av typen knoppa av för att förtydliga värde. 

Tittar man på Segulahs tidigare innehav så har det handlat mycket om att gå in på nya marknader vilket även är den riktning som Joachim Berner pekar ut i intervjun ovan: “nya geografiska områden.”

Den som alltså vill förstå varför ett riskkapitalbolag köper medieföretag i USA är det oftast någon av ovanstående punkter som ligger bakom. I Segulahs fall är möjligheten att äntra nya marknader som är driftkraften.

Bäva månde danska och norska mediekoncerner med stor exponering mot mindre lokala tidningsmarknader.

Text

Analysbrevet 23 juni 2014

1. Nytt & nedlagt
2. Dagens Industri ska faktura-konkurrera med Schibsted 
3. Ohelig allians mellan Vogue, Google och Publicis
4. IDG lägger ned Computerworld
5. Ny trend med trädgård och gärtnern, grillen, chillen
6. Svag betalvilja för nyheter på nätet - men den finns!
7. Aller satsar ännu mer på resor + Sanoma tror på tv-tidningar
8. Attack på Wired ska fortsätta lyfta franska uppstickarförlaget
9. Dyrt och kostsamt när Robb Report är till salu

Sommaruppehåll! Analysbrevet är åter 18 augusti 2014.

Prenumerera på Analysbrevet (1950 kr/år) här

Text

Analysbrevet 16 juni 2014

1. Nytt & nedlagt
2. LRF Media ger sig in i content-fajten - som Bonnier leder
3. IDG har sålt Fotosidan Magasin
4. Aftonbladet tappar var fjärde - uppåt för Bonniers slagskepp
5. Pennor och sudd ska lyfta tonårstidningen
6. Time Warner köper Vice för mångmiljardvärdering
7. Webbtv raket i Norge medan printmedierna brakar
8. Egmont ensam kvar bland föräldratidningarna
9. Heta medie-startupen alla pratar om i Holland
10. Sajten med hälften av trafiken från sociala medier

Prenumerera på Analysbrevet (1950 kr/år) här

Text

Analysbrevet 9 juni 2014

1. Nytt & nedlagt
2. Veckorevyn ny ohotad etta på nätet
3. Brittisk “Veckorevyn” läggs ned
4. Ny glossy ska nå 33 miljoner
5. Future säljer titlar för en kvarts miljard
6. Schibsteds franska äventyr snart slut
7. Amerikanska TS byter ägare och fler investmentbolag blir medieägare
8. Spinoff från blogg modellen när Sports Illustrated växer på nätet
9. Modemagasinet Vogue säljer kläder via Instagram
19. Detta:vem blir först i Sverige med att kopiera The Atlantics nya satsning

Prenumerera på Analysbrevet (1950 kr/år) här

Text

Analysbrevet 2 juni 2014

1. Nytt & nedlagt
2. Ny svensk spinoff från Vi
3. Journalisten lägger ned print-utgåvan
4. Investmentbolag köper digitalt nätverk
5. Ledande lösnummerdistributören i konkurs efter en (1) förlorad kund
6. Räddningen av dagstidning slutade med storbråk
7. Efter tre år med betalvägg: mindre än 100 nya digitala prenumeranter
8. Bonniers affärspartner skrotar 20% av titlarna
9. Tävling och “toolkit” ska locka kreatörer till dagstidningen
10. Dagstidning med myggmedel

Prenumerera på Analysbrevet (1950 kr/år) här

Text

Analysbrevet 26 maj 2014

1. Nytt & nedlagt
2. Allers gör ny internationell satsning
4. Annons på Time och Sports Illustrateds omslag 
5. Sex nya mediehus som skrämmer New York Times
6. IDG får nya ägare
7. Annonser i läsplattan bättre än i vanlig webb
8. Här lanseras Glamour
9. Playboy gör städad digitalsatsning - utan annonser
10. Skarpt nedåt för italienska medier

Prenumerera på Analysbrevet (1950 kr/år) här

Text

Jawohl - Tyskland hatar gratismedia

[PUBLICERAD I RESUME OKTOBER 2013] En av världens mest framgångsrika nätsatsningar är Huffington Post. På ett par år har de blivit en maktspelare på det amerikanska medielandskapet och tar både annonser och läsare från de traditionella medierna. Nu lanseras Huffington Post i Tyskland och knivarna vässas. Olle Lidbom spanar på ett Tyskland som alltid krigat mot gratismedier.

Gratis är godast. Förutom i Tyskland, där smakar det beskt. När nu Huffington Post lanseras är det tillsammans med tyska mediekoncernen Hubert Burda. Det är en ohelig allians, för historiskt sett har den tyska medieparnassen effektivt stoppat utländska medieaktörer och gratisätande.

Ett målande exempel är hur de tyska mediekoncernerna effektivt stoppade att gratistidningsvågen vällde in över Tyskland. Metro har aldrig lanserats i Tyskland och de som försökt har mötts med en smått religös avsky. Axel Springer, en av de största mediehusen myntade till och med 2008 citatet “alla dagar utan en gratistidning är en bra dag”. Sedan 1997 har det startats tio gratistidningar i Tyskland men ingen har överlevt.

Schibsted fick smaka på de tyska dropparna i Köln 1999 när man startade 20 Minuten - två konkurrenter (Köln Extra från Axel Springer och Kölner Morgen från lokala tidningsägare DuMont Schauberg) lanserades snabbt för att förstöra för Schibsted.

Axel Springer stämde Schibsted för att gratistidningen utgjorde “orättvis konkurrens” eftersom tidningen gav bort kvalitetsjournalistik gratis, ett ironiskt cirkelresonemang som tyskt rättväsende gillade - Springer vann. De lokala aktörerna förhindrade 20 Minuten från att marknadsföra sin tidning och alla tyska tryckerier sattes under så hård press att de vägrade trycka 20 Minuten, som fick tryckas i Holland. Och branschorganet BDZV vägrade verifiera upplagan och räckvidden.

Schibsted höll ut i två år och lade ned 20 Minuten den 11 juli 2011. De andra två gratistidningarna lades ned 12:e respektive 13:e juli. Axel Springer förberedde sig för krig, mobiliserade och tog för säkerhets skull fram ett färdigt koncept (Gratissimo) och budgeterade en krigskassa på 300 miljoner euro för att med ett par dagar varsel kunna lansera en spoiler-tidning om Schibsted, Metro eller någon annan skulle våga försöka igen.

Det finns med andra ord ett starkt motstånd mot såväl nya aktörer på den tyska marknaden som mot gratistidningar. Så när Huffington Post berättade om sina planer att ta sin gratissajt, som dessutom bygger mycket på andra mediers artiklar och journalistik, till Tyskland - ja då steg larmet från de tyska mediehusens harskrämmor.

Huffington Post är USA:s största mediesajt, större än New York Times. Med klickvänliga, engagerade rubriker som ofta är rewrites på etablerade mediers artiklar har sajten fått en naturlig plats bland de amerikanska medierna. Kritiken har förstås varit tuff från de medier som ser sina artiklar snappas upp, omformuleras och locka större trafik (och annonsintäkter) hos Huffington Post. Dessutom skrivs de inte sällan i en mer politiserad stil och av oavlönade skribenter. Parasitstämpeln har alltid hängt som ett damoklessvärd över “Huffpo”.

Just denna parasitanklagelse har växt fram i Tyskland - de utgör ju, precis som Schibsteds 20 Minuten en gång, “orättvis konkurrens”.

Huffington Post samarbetar gärna med lokala mediehus när de går in på nya marknader. Men i Tyskland var de etablerade dörrarna stängda. Spiegel tackade nej. Axel Springer kallade Huffington Post för “anti-affärsmodellernas journalistik” och Bertelsman tackade nej. De som nappade var till slut Hubert Burdas dotterförlag Tomorrow Focus, som ger ut veckotidningen Focus. Det blev alltså deras logotyp som pryder tyska Huffington Post.

Sajten är nylanserad i Tyskland och det är för tidigt att avgöra om de konkurrerande förlagen förmår att sparka igång samma klappjakt på amerikanska Huffington Post i Tyskland som man en gång gjorde på norska Schibsted. Mycket talar emot. De tyska mediekoncernerna har precis börjat känna av den kris som stormat över resten av Europa och USA sedan 2008. Dagstidningarna börjar tappa upplaga, magasinen förlorar både läsare och annonsintäkter och en allt större del av den tyska annonskakan börjar digitaliseras. De tyska mediehusen har gärna satsat på betalväggar och digitala prenumerationer, men det har hämmat den digitala utvecklingen. Det tyska digitala medielandskapet domineras av de etablerade mediehusen. I övriga västvärlden är bloggare en neutraliserad del av mediemixen, men inte i Tyskland där de etablerade medierna länge lyckats behålla monopolet.

Men intäkterna försvinner från de stora mediehusen och såväl Axel Springer som Hubert Burda säljer eller lägger ned printtillgångar och investerar hellre i digitala projekt: Axel Springer sålde i somras t ex sina lokaltidningar, livsstilsmagasin för kvinnor och tv-magasin och fortsätter satsa i e-handel och appar (senast för några veckor sedan köpte de träningsappen Runtastic). Några stora avskräckande krigskassor finns inte och inte heller några färdiga koncept som med några knapptryckningar kan spoliera nya aktörer på den tyska marknaden.

Det betyder inte att Huffington Post format kommer ta Tyskland med storm: det bloggiga formatet känns inte längre lika fräscht och affärsmodellen är inte järnstark. När nu Hubert Burda lierat sig med både gratis och amerikanska medieägare är det uppenbart att det tyska medielandskapet har förändrats. Uppenbarligen hatar man inte längre gratis.

Här min lista på 10 misslyckade tyska gratistidningar